-

Jag försöker tänka att "det är inte min förlust" och att "allt händer av en anledning, allt har en mening". Det funkar en stund. Sedan kommer jag ju på att jag ljuger för mig själv. Det är ju bara min förlust. Och om allt händer av en anledning, varför händer det inga bra saker för min del? Jävla lagomliv. Vågen står allltid jämt, ibland tippar den över och jag upplever några få stunder av riktig glädje, men oftast står den still, eller tippar över åt andra hållet. Rätt ner i mörkret. Och jag är så trött på det. Det finns människor som ständigt går omkring med ett leende, sällan har något att vara ledsna över, även fast dem kanske upplevt hemskheter jag inte ens kan föreställa mig. Jag beundrar dem, önskar att jag också kunde le som dem. Jag har faktiskt inte varit med om så hemska saker, allt har mest varit lagom, livet rullar fram okej liksom. Jag borde le och vara glad oftare. Jag vill det. Ta dagarna som de kommer, le åt livet och tycka att det är kul att leva. Men hur gör man? Hur tänker man positivt trots att allt känns skit? Någon som vet? Tips?

sitter man och skriver ner sådant där onödigt babbel:


jag skulle aldrig använda uttrycket "det är en dag imorgon också" som ursäkt för att gå hem tidigt. Nej, det kanske inte är en dag imorgon, lika bra att köra fullt ut...

jag äter fortfarande inte frukost, men i tisdags gjorde jag det för första gången på alldeles för länge

mitt minne har försämrats markant de senaste fyra månaderna

jag längtar oerhört mycket tills det här året tar slut. Vill bara ha en nystart nu.

när jag tänker på Emelie och Jenna börjar jag garva tyst för mig själv. Dom där människorna får mig alltid att skratta

idag blev jag med gymkort, hejdå mjuka kropp

jag har börjat tänka på mig själv och insett att jag måste respektera och älska mig själv innan någon annan kan göra det (innan jag kan förstå att någon annan kan göra det)

i tisdags morse mötte jag en i min klass, som jag aldrig direkt pratat med tidigare, på vägen till skolan, vi promenerade i morgonmörket och pratade om det ena och det andra. Plötsligt pratade vi om hur fantastiskt det är att ha förmågan att kunna bli förälskad. Hon är 32 år och har barn, jag är 19 år. Men tusan vad fantastiskt det kändes att prata ut med någon man inte känner.

Kanske blir man lite klokare för varje dag som går. Eller mer försiktig skulle jag vilja påstå. Jag har svårt att lita på människor och att ta åt mig av det dem säger. Kanske för att man inte ska tro på människors ord. Jag gjorde dock det misstaget. Men nu vet jag bättre...att inte tro på på människors ord på ett bra tag. "Du är speciell" my ass...
Kanske borde nämna att killars ord är det sista man ska tro på.


(detta gäller dock inte de fina människor jag känt under en längre tid)

Nu tänker jag somna med dessa fina ord i mina tankar:

"Vet du? Varje kväll innan jag somnar tänker jag på dig."

jag är den enda jag vet om som blir road av tanken att åka längst ut på Stockholms alla tunnelbanelinjer och sedan åka tillbaka igen


jag ser väldigt oskyldig och duktig ut och verkar vara sådan också, men sanningen är den att jag gjort helt sjuka grejer som ingen skulle tro om mig


jag föredrar när människor tycker mer om mig än vad jag tycker om dem


jag har ingen aning om vad jag vill göra med mitt liv, jag har absolut inga drömmar jag strävar efter


jag har alltid trott att jag är ett kontrollfreak som måste planera allt, men nu har jag insett att jag inte alls är sån, jag tar ju allt som det kommer och gör allt i sista sekund


jag har alltid brytt mig alldeles för mycket om vad folk tycker om mig


jag kommer alltid på saker i efterhand som jag vill ändra på och som skulle göra att mitt liv sett annorlunda ut (men det är ju en del av livet)


jag har svårt att släppa taget om människor


sedan jag flyttade har jag blivit urkass på att äta frukost


det finns två låtar jag aldrig kan tröttna på


min syster betyder mest av allt för mig


första dagen på gymnasiet (för sisådär tre år sedan) var den värsta dagen i mitt liv. och den första veckan med.


jag brukar ta med mig mobilen när jag går på toaletten. någon kan ju få för sig att ringa


jag vet inte varför men jag blir alltid tårögd när jag hör Mitt hjärta blöder


jag har aldrig varit kär


efter att ha kommit över den senaste personen jag tyckte om, har det varit omöjligt för mig att börja gilla någon annan


jag skulle tycka att det var svårt att lära känna mig


jag har redan åldersångest


jag "lär mig aldrig min läxa"


jag är väldigt kortsint


jag blir imponerad av folk som är bra på saker, t.ex. musik eller sporter, då jag själv är värdelös


jag gillade ämnet historia i skolan i smyg


jag ser fram emot att spendera mina eftermiddagar med huvudet i en bok på Stadsbiblioteket (sjukt va?)


att åka buss och tåg på kvällar och nätter är bland det bästa jag vet

Under en tid nu har jag drabbats av paranoia eller nåt liknande... Jag har fått för mig att varenda jäkel i smyg går och hatar mig, ja även mina vänner. Jag får för mig att dem kollar snett, dömer mig, pratar om mig, verkligen ogillar mig fast ändå fortsätter att i mindre mån umgås med mig. Jag vet inte varför jag känner så. Min självkänsla måste ha träffat botten för så här kasst brukar jag inte må. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Jag har människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, men ändå har jag de där tankarna som säger att dom bara är ute efter att sabba för mig och att dom egentligen inte tycker om mig. Det är inget behov av bekräftelse, det har jag aldrig haft och kommer aldrig att få, utan det är något annat, något jag inte kan sätta fingret på... Låter som att jag håller på att få nån psykos eller nåt haha, men det är rent ut sagt skitjobbigt.
Bläddrade tillbaka i bloggen och hittade det finaste inlägget skrivet av Lisa för några månader sedan. Här. Genast blev jag mycket gladare i hjärtat. Ska träffa den fina människan imorgon faktiskt.  Behöver bli mig själv igen...

Hej! Det är Josefine här! Ni kanske inte vet vem jag är, men jag sitter iallafall i Felicias rum. Vi är trötta och slitna från gårdagskvällens bravader, med bonde- och klubbhäng. Det var en trevlig kväll men vi upptäckte ännu en gång vilka fega idioter i princip alla killar är. Man kan verkligen undra var de trevliga, roliga (och gärna relativt snygga) killarna finns. Krogen kanske inte är det bästa stället att leta på i och för sig. Man får väl börja kolla runt på bibliotek och i matbutiken kanske? Vi har också letat efter resor. Fan vad najs det skulle vara att dra iväg en vecka, sola, bada och.. ja ni vet. Hoppas, hoppas.

Men nu ska vi snart gå och handla milkshake. Om vi orkar gå upp det vill säga. Annars skulle det vara bra om man kunde beställa hem det. Haha


Hejdå, ha en bra dag och kommande vecka hörni blogg-readääs.

Hatkärlek. Jag skulle inte ens kalla det kärlek, för någon sådan har aldrig funnits. Jag vill inte kalla det hat heller, för jag hatar ingen, men hatkärlek känns som det enda ordet som kan beskriva vad jag känner nu. Jag vill trycka på delete och på en sekund radera den kvällen då vi träffades. Samtidigt vill jag inte det, för det var den kvällen jag såg Oskar Linnros och skrek med till ”Genom eld” och var sådär helt igenom lycklig. Jag vill förflytta alla samtal jag tagit emot från dig, alla nätter jag vaknat av att du ringt, jag skulle inte ens kunna gissa på hur många det är, till papperskorgen. Jag skulle kasta påsen i sopnedkastet, följa dess väg och se på hur sopbilen sakta äter upp alla samtal och allt vi sagt. Jag önskar att jag inte visste nånting om dig, att det gick att ta bort din blotta existens ur mitt vetande. Jag önskar att jag aldrig längtat efter att få höra din röst, att jag aldrig skrattat med dig gch att jag inte hade låtit mig ens tycka om dig. Jag vill spola tillbaka tiden och radera den gången du höll min hand medan vi lyssnade på min favoritlåt. Samma låt jag skrikit ikapp med den kvällen vi träffades. Samma låt som visade sig vara även din favoritlåt. Jag önskar att jag kunde radera allt. Samtidigt ångrar jag inget. Med hans hjälp gick de tunga vintermånaderna otroligt fort. Med hans hjälp kunde jag lättare somna om nätterna. Jag tror inte att han är en elak människa egentligen, han bara beter sig som ett svin. Han gjorde mig faktiskt glad. Men även jävligt ledsen. Jag vill aldrig mer gråta mig till söms. Inte för hans skull. Allt jag ber om är en förklaring. En förklaring jag aldrig kommer få. Därför är det enda jag kan göra att gå vidare. Släppa det en gång för alla och gå vidare. Det hann nästan gå ett halvår innan jag kom fram till det jag vetat från början. Det tog bara tid att sluta förneka och inse verkligheten... Men jag har lärt mig mycket under den här tiden. Så mycket kan jag säga.

 

Det här är sista gången han nämns på denna blogg.

Halloj. Det här är Lisa som skriver. En riktig blogrape alltså. Hehe.

Jag tänkte att jag kunde berätta lite om Felson. Det är ju så jag kallar henne, Felson Mandela. Hon är en riktig fredskämpe den där Felson. Hon gör mig alltid på bra humör. Det är helt oundvikligt för mig att se henne i skolan utan att le eller skratta.
Jag kan ha världens sämsta morgon då jag spiller ut min tekopp, slår mig på alla hårda bordskanter i hela huset och missar bussen. Men när jag kommer till skolan och möter Felson i korridoren, och hon bara lyser som en sol, då försvinner den där dumma morgonkänslan.

Felson och jag har åkt buss hem ganska många nätter, särskilt de senaste månaderna. En natt som jag aldrig kommer att glömma tog vi bussen hem till henne. Klockan var väl runt halv fyra, båda var dödströtta och ville bara sova. Det slutade med att vi pratade om precis allt och ingenting fram till halv sju på morgonen.

Felicia är en person som är väldigt förstående. Jag kan säga precis vad som helst till henne och vara säker på att hon aldrig kommer skratta åt mig, hur fånig, töntig eller löjlig jag än kan känna mig. Hon lyssnar alltid. Och hon är bäst på att sjunga med i låtar på skämt, då börjar jag skratta.

Jag är så glad att jag får vara din vän.

Ibland när jag bara sitter och tänker kan jag plötsligt komma på några fina eller mindre fina ord för den delen, som jag bara måste komma ihåg. Då brukar jag anteckna dem på närmaste papper eller under Anteckningar i min klump till mobil. Ibland letar jag fram anteckningarna, bara för att se vad det nu var jag skrev den där dagen på tunnelbanan då jag var så himlans lycklig, eller då jag var så fruktansvärt ledsen när jag promenerade genom regnet, eller då jag var lika likgiltlig som den där stenen jag sparkade på häromdagen. Det här är lite av vad jag skrivit de senaste veckorna:

 

Ett sms från en annan pojke, någon som inte är du, inte alls som dig, din raka motsats. Han frågar saker om mig och han samlade mod att skriva ”puss”. Inte vågar jag hoppas på något, för då kommer någon att sabba allt. Som vanligt. Men ändå kan jag somna med ett litet leende på läpparna.

En av mina vänner har gått och kärat ner sig. Jag borde varna henne men jag har redan sagt vad jag tycker. Nu gläds jag istället åt hennes förmåga att kunna känna. För när hon är glad blir jag glad.

Ett kallt, mörkt rum. Fötter inslingrade i varandra. En arm runt midjan. Ett tag fick jag ligga i dina armar. Du luktar på min arm, ger mig en djup blick. Sedan drog du dig undan. Du skulle inte ha lagt din arm runtom mig.

Om jag visste vad jag ville och vad jag håller på med. Då skulle allt vara enklare. Men om jag visste vad du höll på med, för det är något jag aldrig kommer att förstå, ja då vore allt bara enkelt.

Arg, förbannad, besviken. Jag tror på att ge folk chanser, men när de sedan inte gör något åt saken, vad fan är det då för mening med att ge folk en chans? Jag trodde att jag trodde på chanser. Jag trodde att jag trodde på tid. Nu vet jag att jag inte tror på ett skit.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur dålig jag är på att visa mina vänner hur mycket jag uppskattar dem. Det finns två människor som den senaste tiden fått mig att öppna upp alla mina lås, blotta mitt innersta och förlita mig helt på dem. Dem har hjälpt mig, alltid varit där, fått mig att bli glad. Likväl hoppas jag att jag hjälpt dem och gjort dem glada. Jag har svårt att säga och visa för människor att jag tycker om dem, men på något sätt ska jag allt visa dem hur mycket de egentligen betyder.

Hjärtat dunkar hårt och det dunkar fel. Helt fel.

Dom sade att du brukar hålla på i två veckor, innan du tröttnar. Jag var säker på att du skulle göra samma sak mot mig, jag väntade mig det. Men om det gått längre tid än det, sinnessjukt längre tid än två veckor, vad innebär det? Jag kommer aldrig förmå mig att fråga. Det är jag alldeles för rädd för.

Jag skrev en dag, det var snart ett år sedan, om hur jag liknade mig själv vid ett gammalt second hand plagg. Ett som man gick och klämde på men aldrig tog sig råd att ta med hem. Istället tog man hem den där nya tröjan. En dag ska jag leta fram den där texten.

 

Förut var jag ledsen. Jag övergick till att vara glad. Sedan blev jag likgiltlig. Idag är jag irriterad. Men det spelar ingen roll. Om några månader kommer det inte finnas något att irritera sig över. Och ja, jag hoppas att du går sönder inuti, såsom jag gjorde. Och nu har jag gjort mig själv arg.

Jag hatar att jag alltid överreagerar. Jag känner för starkt och för mycket eller ingenting alls. Passionerad eller likgiltlig. Det är det jag har att välja på. Jag får beslutsångest. Tycker jag om, tycker jag inte om. Som när man var barn och drog av bladen från en blomma. Slumpen får bestämma när jag inte kan göra det själv. Jag har förstorat något som inte är någonting alls. Som aldrig var det. Och aldrig kommer bli. Idag har det kännts bra. Tills nu. När jag såg hans namn. Och det är alltid värst på kvällen, när mörkret kryper tätt inpå och ensamheten gör sig påmind. Jag behöver en varm famn, någon som får mig att skratta och ett par armar som kramar om mig hårt. Gärna nu, tack.