2011-09-05 | 23:42:54

jag försöker men jag förlorar varje gång, antingen lämnar dom mig eller så lämnar jag dom

Det var så enkelt att bygga upp den där muren. Jag stirrade dem rätt in i ögonen, kunde på en gång se vilka vidriga människor dem var, riktiga svin, det var dem alla. Jag blev kall, känslolös, hjärtlös, precis som dem.
Jag kunde inte känna något. Något hade frysit mitt hjärta till is, jag började flirta hejdlöst, njöt av uppmärksamheten, längtade efter kickarna. Var det så här det kändes?
Efter ett tag tröttnade jag, jag tröttnade på att leka denna lek, spela detta spel, jag började undra vad jag fick ut av det. Jag fick sjunka till deras nivå och spela deras spel. Har man gett sig in i leken får man leken tåla, sägs det. Jag tålde den inte. Den började äta upp mig inifrån. Jag började tro att det var så här det alltid skulle vara, det skulle alltid finnas någon som var bättre än mig, jag skulle aldrig vara god nog åt någon. Jag skulle alltid vara en del av leken. Jag blev övertygad om att det var det jag förtjänade. Aldrig skulle jag få lära mig att längta efter någon. Jag blev besviken på mig själv, hur fan kunde jag förstöra mig själv såhär.
Jag tror aldrig någon kommer riva den där muren.
0 Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: