-

Förvirrad, matt, förkyld, huvudvärk, ångest, stress. Så ser mitt liv ut just nu. Kom nu på att jag inte har en klänning till slutskivan, ingen väska och inga smycken till studenten, inga vita underkläder (hur lyckas man), ja jag saknar en massa saker. Skulle dessutom ha tränat och solat i helgen och haft spakväll just nu. Men blir bara mer och mer sjuk för var sekund. Fan vad det här suger. Ska vila upp mig ikväll och planera hela morgondagen i minsta detalj så jag hinner med allt. Ska ju ha picknick med klassen också! Möh. Har inte mycket mer att säga. STRESS. Men snart är det dags. Dagen jag väntat på i 12 år. Fan vad sjukt.

Tjenatjena! Den här dagen tycks aldrig ta slut, den har varit hur lång som helst! Började den 08.15 med min livs sista engelskalektion, likaså sista spanska och geografi. (hihi ett MVG i spanska gjorde mig lite glaad!) Känns helt sjukt konstigt men samtidigt så jäkla bra! Sen blev det en snabbis på stan, kom hem med skor till studente, och sedan vidare till jobbet. Det var sinnessjukt stressigt men tiden gick fort och det var lätt att komma in i allt. Kassan är dock fortfarande assvår haha...Börjar jobba på riktigt efter studenten men känns som att jag kommer glömma hur allt funkar på en gång...
Mötte Saida och Joel efter jobbet och hängde med Saida i Gullmars också. Börjar bli en vana men det är nice.

Nåväl, är helt fri från plugg, har tömt mitt skåp sånärsom på en bok och känner mig allmänt bekymmerslös. Den här helgen kommer bli grym! Ska ta ett stort glas cola (om nån ville veta), klappa lite på hunden, titta på tv och slutligen sova! Ha det!

Hatkärlek. Jag skulle inte ens kalla det kärlek, för någon sådan har aldrig funnits. Jag vill inte kalla det hat heller, för jag hatar ingen, men hatkärlek känns som det enda ordet som kan beskriva vad jag känner nu. Jag vill trycka på delete och på en sekund radera den kvällen då vi träffades. Samtidigt vill jag inte det, för det var den kvällen jag såg Oskar Linnros och skrek med till ”Genom eld” och var sådär helt igenom lycklig. Jag vill förflytta alla samtal jag tagit emot från dig, alla nätter jag vaknat av att du ringt, jag skulle inte ens kunna gissa på hur många det är, till papperskorgen. Jag skulle kasta påsen i sopnedkastet, följa dess väg och se på hur sopbilen sakta äter upp alla samtal och allt vi sagt. Jag önskar att jag inte visste nånting om dig, att det gick att ta bort din blotta existens ur mitt vetande. Jag önskar att jag aldrig längtat efter att få höra din röst, att jag aldrig skrattat med dig gch att jag inte hade låtit mig ens tycka om dig. Jag vill spola tillbaka tiden och radera den gången du höll min hand medan vi lyssnade på min favoritlåt. Samma låt jag skrikit ikapp med den kvällen vi träffades. Samma låt som visade sig vara även din favoritlåt. Jag önskar att jag kunde radera allt. Samtidigt ångrar jag inget. Med hans hjälp gick de tunga vintermånaderna otroligt fort. Med hans hjälp kunde jag lättare somna om nätterna. Jag tror inte att han är en elak människa egentligen, han bara beter sig som ett svin. Han gjorde mig faktiskt glad. Men även jävligt ledsen. Jag vill aldrig mer gråta mig till söms. Inte för hans skull. Allt jag ber om är en förklaring. En förklaring jag aldrig kommer få. Därför är det enda jag kan göra att gå vidare. Släppa det en gång för alla och gå vidare. Det hann nästan gå ett halvår innan jag kom fram till det jag vetat från början. Det tog bara tid att sluta förneka och inse verkligheten... Men jag har lärt mig mycket under den här tiden. Så mycket kan jag säga.

Det här är sista gången han nämns på denna blogg.

GRYM video

Ibland när jag bara sitter och tänker kan jag plötsligt komma på några fina eller mindre fina ord för den delen, som jag bara måste komma ihåg. Då brukar jag anteckna dem på närmaste papper eller under Anteckningar i min klump till mobil. Ibland letar jag fram anteckningarna, bara för att se vad det nu var jag skrev den där dagen på tunnelbanan då jag var så himlans lycklig, eller då jag var så fruktansvärt ledsen när jag promenerade genom regnet, eller då jag var lika likgiltlig som den där stenen jag sparkade på häromdagen. Det här är lite av vad jag skrivit de senaste veckorna:

Ett sms från en annan pojke, någon som inte är du, inte alls som dig, din raka motsats. Han frågar saker om mig och han samlade mod att skriva ”puss”. Inte vågar jag hoppas på något, för då kommer någon att sabba allt. Som vanligt. Men ändå kan jag somna med ett litet leende på läpparna.

En av mina vänner har gått och kärat ner sig. Jag borde varna henne men jag har redan sagt vad jag tycker. Nu gläds jag istället åt hennes förmåga att kunna känna. För när hon är glad blir jag glad.

Ett kallt, mörkt rum. Fötter inslingrade i varandra. En arm runt midjan. Ett tag fick jag ligga i dina armar. Du luktar på min arm, ger mig en djup blick. Sedan drog du dig undan. Du skulle inte ha lagt din arm runtom mig.

Om jag visste vad jag ville och vad jag håller på med. Då skulle allt vara enklare. Men om jag visste vad du höll på med, för det är något jag aldrig kommer att förstå, ja då vore allt bara enkelt.

Arg, förbannad, besviken. Jag tror på att ge folk chanser, men när de sedan inte gör något åt saken, vad fan är det då för mening med att ge folk en chans? Jag trodde att jag trodde på chanser. Jag trodde att jag trodde på tid. Nu vet jag att jag inte tror på ett skit.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur dålig jag är på att visa mina vänner hur mycket jag uppskattar dem. Det finns två människor som den senaste tiden fått mig att öppna upp alla mina lås, blotta mitt innersta och förlita mig helt på dem. Dem har hjälpt mig, alltid varit där, fått mig att bli glad. Likväl hoppas jag att jag hjälpt dem och gjort dem glada. Jag har svårt att säga och visa för människor att jag tycker om dem, men på något sätt ska jag allt visa dem hur mycket de egentligen betyder.

Hjärtat dunkar hårt och det dunkar fel. Helt fel.

Dom sade att du brukar hålla på i två veckor, innan du tröttnar. Jag var säker på att du skulle göra samma sak mot mig, jag väntade mig det. Men om det gått längre tid än det, sinnessjukt längre tid än två veckor, vad innebär det? Jag kommer aldrig förmå mig att fråga. Det är jag alldeles för rädd för.

Jag skrev en dag, det var snart ett år sedan, om hur jag liknade mig själv vid ett gammalt second hand plagg. Ett som man gick och klämde på men aldrig tog sig råd att ta med hem. Istället tog man hem den där nya tröjan. En dag ska jag leta fram den där texten.

Förut var jag ledsen. Jag övergick till att vara glad. Sedan blev jag likgiltlig. Idag är jag irriterad. Men det spelar ingen roll. Om några månader kommer det inte finnas något att irritera sig över. Och ja, jag hoppas att du går sönder inuti, såsom jag gjorde. Och nu har jag gjort mig själv arg.