-

Hatkärlek. Jag skulle inte ens kalla det kärlek, för någon sådan har aldrig funnits. Jag vill inte kalla det hat heller, för jag hatar ingen, men hatkärlek känns som det enda ordet som kan beskriva vad jag känner nu. Jag vill trycka på delete och på en sekund radera den kvällen då vi träffades. Samtidigt vill jag inte det, för det var den kvällen jag såg Oskar Linnros och skrek med till ”Genom eld” och var sådär helt igenom lycklig. Jag vill förflytta alla samtal jag tagit emot från dig, alla nätter jag vaknat av att du ringt, jag skulle inte ens kunna gissa på hur många det är, till papperskorgen. Jag skulle kasta påsen i sopnedkastet, följa dess väg och se på hur sopbilen sakta äter upp alla samtal och allt vi sagt. Jag önskar att jag inte visste nånting om dig, att det gick att ta bort din blotta existens ur mitt vetande. Jag önskar att jag aldrig längtat efter att få höra din röst, att jag aldrig skrattat med dig gch att jag inte hade låtit mig ens tycka om dig. Jag vill spola tillbaka tiden och radera den gången du höll min hand medan vi lyssnade på min favoritlåt. Samma låt jag skrikit ikapp med den kvällen vi träffades. Samma låt som visade sig vara även din favoritlåt. Jag önskar att jag kunde radera allt. Samtidigt ångrar jag inget. Med hans hjälp gick de tunga vintermånaderna otroligt fort. Med hans hjälp kunde jag lättare somna om nätterna. Jag tror inte att han är en elak människa egentligen, han bara beter sig som ett svin. Han gjorde mig faktiskt glad. Men även jävligt ledsen. Jag vill aldrig mer gråta mig till söms. Inte för hans skull. Allt jag ber om är en förklaring. En förklaring jag aldrig kommer få. Därför är det enda jag kan göra att gå vidare. Släppa det en gång för alla och gå vidare. Det hann nästan gå ett halvår innan jag kom fram till det jag vetat från början. Det tog bara tid att sluta förneka och inse verkligheten... Men jag har lärt mig mycket under den här tiden. Så mycket kan jag säga.

Det här är sista gången han nämns på denna blogg.