-

Ibland när jag bara sitter och tänker kan jag plötsligt komma på några fina eller mindre fina ord för den delen, som jag bara måste komma ihåg. Då brukar jag anteckna dem på närmaste papper eller under Anteckningar i min klump till mobil. Ibland letar jag fram anteckningarna, bara för att se vad det nu var jag skrev den där dagen på tunnelbanan då jag var så himlans lycklig, eller då jag var så fruktansvärt ledsen när jag promenerade genom regnet, eller då jag var lika likgiltlig som den där stenen jag sparkade på häromdagen. Det här är lite av vad jag skrivit de senaste veckorna:

Ett sms från en annan pojke, någon som inte är du, inte alls som dig, din raka motsats. Han frågar saker om mig och han samlade mod att skriva ”puss”. Inte vågar jag hoppas på något, för då kommer någon att sabba allt. Som vanligt. Men ändå kan jag somna med ett litet leende på läpparna.

En av mina vänner har gått och kärat ner sig. Jag borde varna henne men jag har redan sagt vad jag tycker. Nu gläds jag istället åt hennes förmåga att kunna känna. För när hon är glad blir jag glad.

Ett kallt, mörkt rum. Fötter inslingrade i varandra. En arm runt midjan. Ett tag fick jag ligga i dina armar. Du luktar på min arm, ger mig en djup blick. Sedan drog du dig undan. Du skulle inte ha lagt din arm runtom mig.

Om jag visste vad jag ville och vad jag håller på med. Då skulle allt vara enklare. Men om jag visste vad du höll på med, för det är något jag aldrig kommer att förstå, ja då vore allt bara enkelt.

Arg, förbannad, besviken. Jag tror på att ge folk chanser, men när de sedan inte gör något åt saken, vad fan är det då för mening med att ge folk en chans? Jag trodde att jag trodde på chanser. Jag trodde att jag trodde på tid. Nu vet jag att jag inte tror på ett skit.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur dålig jag är på att visa mina vänner hur mycket jag uppskattar dem. Det finns två människor som den senaste tiden fått mig att öppna upp alla mina lås, blotta mitt innersta och förlita mig helt på dem. Dem har hjälpt mig, alltid varit där, fått mig att bli glad. Likväl hoppas jag att jag hjälpt dem och gjort dem glada. Jag har svårt att säga och visa för människor att jag tycker om dem, men på något sätt ska jag allt visa dem hur mycket de egentligen betyder.

Hjärtat dunkar hårt och det dunkar fel. Helt fel.

Dom sade att du brukar hålla på i två veckor, innan du tröttnar. Jag var säker på att du skulle göra samma sak mot mig, jag väntade mig det. Men om det gått längre tid än det, sinnessjukt längre tid än två veckor, vad innebär det? Jag kommer aldrig förmå mig att fråga. Det är jag alldeles för rädd för.

Jag skrev en dag, det var snart ett år sedan, om hur jag liknade mig själv vid ett gammalt second hand plagg. Ett som man gick och klämde på men aldrig tog sig råd att ta med hem. Istället tog man hem den där nya tröjan. En dag ska jag leta fram den där texten.

Förut var jag ledsen. Jag övergick till att vara glad. Sedan blev jag likgiltlig. Idag är jag irriterad. Men det spelar ingen roll. Om några månader kommer det inte finnas något att irritera sig över. Och ja, jag hoppas att du går sönder inuti, såsom jag gjorde. Och nu har jag gjort mig själv arg.