-

jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här



Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt



Säg, är det långa nätters fara att se det man vill se och var den man
vill vara och någon att ty sig till när långa nätter inte blir som man vill



Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
jag kan inte skilja på om jag vill skada dig




Nu tror du säkert att jag hoppas
på nåt som aldrig ska bli av
men jag har aldrig lyssnat när du lovat
aldrig ställt några krav




Ikväll är en sådan där kväll då jag lyssnar på Melissa Horn. Tar in varje textrad, varje ord. Känner hur allt stämmer så bra. Blir nästan arg. Arg på Melissa Horn för att hennes ord träffar så rätt. All denna beslutsångest jag lider av kommer ikapp mig. Borde få piller utskrivna, för så här kan jag inte fortsätta.

weheartit

Jag gillar inte dagar som denna. Dagar då allt känns meningslöst. Dagar då jag måste lägga mig i sängen, med hörlurarna i öronen på högsta volym. Då jag efter några timmar inser att det inte hjälper och måste bege mig utanför dörren och gå. Bara gå och gå. Återigen med hörlurarna i öronen på högsta volym, lyssnandes på låtar som inte betyder nånting, för att slippa höra mina tankar. Jag går fort, jag skiter i om jag ramlar, jag skiter i om jag fryser. Jag orkar bara inte tänka mer.

Okej, skrev det här precis. Det är inte bra, la inte ner mycket tid på det, men whatever. Jag ville skriva av mig och gjorde jag det. Ni behöver inte läsa. Är en rätt så rörig text. Men skit samma. Kanske lägger in annat jag skrivit i framtiden...

Jag satt och stirrade på dig imorse. Det var på bussen, men det kändes som att bara du existerade. Den överfulla bussen med skolelever blev en suddig dimma. Jag såg bara dig. På något sett fylldes jag av ett pirr i magen. Jag blev glad. Jag känner dig inte ens. Jag stirrade. Tittade bort. Stirrade lite igen. Jag hade övat på att vara diskret. Din blick mötte min. Vad sade den? Jag vet inte. Jag vet inte om jag såg glädje, sorg eller ingenting. Något såg jag. Var det nyfikenhet? Hur ska jag kunna veta? Jag tittade snabbt bort, stirrade ut genom fönstret. Den där låten jag hört miljontals gånger spelades i mina hörlurar. Jag orkade inte byta, jag visste att alla låtar skulle vara dåliga en morgon som denna. För så är det. Vissa dagar fungerar ingenting. Inte ens musik. Andra dagar klaffar allt. Jag kände mig iakttagen och kollade upp. Mötte din blick igen. Denna gång mer intensiv. Kanske en glimt av ett leende? Ja, definitivt ett leende. Jag låtsas som ingenting och kollar ut igen. Varför gjorde jag så? Nästa gång ska jag också le, tänker jag. Om det ens var ett leende. Jag började tvivla. Bussen stannade och den vanliga paniken över att komma av först spred sig långsamt. Jag brydde mig inte. Jag hade all tid i världen. Jag bestämde mig för att inte titta på dig när du gick av bussen. Jag hade stirrat tillräckligt. Men så kände jag det igen. Jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp. Du hade sökt min blick och nu möttes dem, våra blickar. Jag undrar vad min blick sade. Kunde du se att jag var glad? Förvånad? Eller såg jag irriterad ut? Jag lyckas alltid se irriterad ut när jag som minst vill det. Gick bakom dig på väg mot dörren, som en i mängden, bland alla människor. Jag funderade på vad jag skulle göra. Blickar och små leenden fungerar ett tag. Men sen då? Jag bestämde mig för att låta det vara. Om det händer, så händer det. Ödet får bestämma. Den här gången. Du ställde dig i vägen i dörröppningen och blockerade vägen. Jag höll på att gå rätt in i dig. Slank istället diskret förbi. Jag undrade om du såg efter mig. Jag kunde inte sluta tänka på din blick. Du dök upp i mitt huvud hela tiden. Hela den dagen tittade jag efter dig, undrade om du skulle dyka upp bakom ett hörn eller om du stod vid ditt skåp. Det gjorde du inte. Men det gjorde inget. Jag kan leva på blickarna över helgen. Tills jag får se dig igen.

Ligger och knarkar musik. Egentligen hatar jag musik just nu. Har sådana perioder där jag hatar all musik, allt är gammalt, äckligt och bara dåligt. Tänker på hur mycket jag hatar min hjärna. Jag önskar att jag kunde sluta vara så paranoid. Jag önskar att jag inte var så bra på att se igenom folk. För det är jag, för bra. Jag önskar att andra kunde se det jag ser. Att du kunde se det jag ser. För nu är allt bara fuckat. Jag känner inte igen dig längre. Du håller på at bli nån annan. När slutade du bry dig? Jag kan inte ens minnas det. Och det skrämmer mig. För det betyder att jag också har slutat bry mig. Men det är inte ditt fel. Och inte en enda jävel förstår. Därför kommer inte du heller förstå. Jag är ensam med mina tankar och det suger. Jag blir bara mer förvirrad. Jag går och begraver mig nånstans där jag inte förstår någons liv. Det känns som att jag bara är ivägen hela tiden. För dig, för dom, för det som försöker förändra dig, för det som försöker ta dig. Fan, ta för dig, för jag orkar inte mer.

hffhwhfjwehfjwehfjdshjdhfjdhfjdshffffffffffffffffdsjhhfhfuuuuuuuuuuuujdsfjdshfdshfjdsdkccccccccccccccccccjshfjEshfshfkskskkkk
kkkkkkkkkkhfjdkfejwbfefeuwHAHJDHWJHRFWEHEWHDJHFDKIWEEPLLLGGKKGGGNGNDNGDJGJGNJGEBGBDHBWHBDHWMSMM
FENFEBFJEWJJQHWQWRÄÄÄFMFF F FNFFSKKWIdhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhhdhdjsjssjsjsjsjsjs433388888888888888888888999399910101010101010101029292983447bbdsbdsaeTNTEFKKKKKKKKKKKEWFNEFNIIIIIIIIIIIIIIIIIIFNSFNSANFJWSFJWEBVDDBFJEFEWWEJRWPEWQNRJWNRJWENRJEW AVAVDGVWVHEWQÅWQLDLkmclmfkejfwkjfåqwrprwqrrnwqkwqkeääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääööö
öööööööööööööööööööööööööööööööööööåååååååååfnsajfjwsfhjwsnwejbh4hy6444473484834jhhj3hbjhhhhhhhfdhfdfhfhhfdfdhfhdfhdjjjjjjjjjjjjjjjhsjahfhruewhrehrueeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeerheurhuerherh
fnejwfbewjbffuHFDEWGTWUHJJJJJEWGKKKKKKKKKKERNBDFFFFFFFFFFFFFDDDDDDDDDDDDBNFFFFFFFFFFMSQQQQQQQQQQ
KFOIBBVCXXXXXXXXaksmkasaidjdiaslöasdnnnnnnnnnnnnNKDKWJEKEEODEEFEENNKRRRRRRRRRRRKLEWKRKWERLWELRLW

Jag sitter och kollar på ett program som heter Ice road truckers, som handlar om lastbilschaufförer som kör tunga släp genom snöiga landskap, Alaska kanske, i USA på livsfarliga hala vägar. Och plötsligt fick jag bara en konstig känsla i magen och i huvudet... kan man likna sig själv vid en tung last påväg genom snön på en isig väg...?