2010-10-02 | 00:24:40
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar.
Okej, skrev det här precis. Det är inte bra, la inte ner mycket tid på det, men whatever. Jag ville skriva av mig och gjorde jag det. Ni behöver inte läsa. Är en rätt så rörig text. Men skit samma. Kanske lägger in annat jag skrivit i framtiden...
Jag satt och stirrade på dig imorse. Det var på bussen, men det kändes som att bara du existerade. Den överfulla bussen med skolelever blev en suddig dimma. Jag såg bara dig. På något sett fylldes jag av ett pirr i magen. Jag blev glad. Jag känner dig inte ens. Jag stirrade. Tittade bort. Stirrade lite igen. Jag hade övat på att vara diskret. Din blick mötte min. Vad sade den? Jag vet inte. Jag vet inte om jag såg glädje, sorg eller ingenting. Något såg jag. Var det nyfikenhet? Hur ska jag kunna veta? Jag tittade snabbt bort, stirrade ut genom fönstret. Den där låten jag hört miljontals gånger spelades i mina hörlurar. Jag orkade inte byta, jag visste att alla låtar skulle vara dåliga en morgon som denna. För så är det. Vissa dagar fungerar ingenting. Inte ens musik. Andra dagar klaffar allt. Jag kände mig iakttagen och kollade upp. Mötte din blick igen. Denna gång mer intensiv. Kanske en glimt av ett leende? Ja, definitivt ett leende. Jag låtsas som ingenting och kollar ut igen. Varför gjorde jag så? Nästa gång ska jag också le, tänker jag. Om det ens var ett leende. Jag började tvivla. Bussen stannade och den vanliga paniken över att komma av först spred sig långsamt. Jag brydde mig inte. Jag hade all tid i världen. Jag bestämde mig för att inte titta på dig när du gick av bussen. Jag hade stirrat tillräckligt. Men så kände jag det igen. Jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp. Du hade sökt min blick och nu möttes dem, våra blickar. Jag undrar vad min blick sade. Kunde du se att jag var glad? Förvånad? Eller såg jag irriterad ut? Jag lyckas alltid se irriterad ut när jag som minst vill det. Gick bakom dig på väg mot dörren, som en i mängden, bland alla människor. Jag funderade på vad jag skulle göra. Blickar och små leenden fungerar ett tag. Men sen då? Jag bestämde mig för att låta det vara. Om det händer, så händer det. Ödet får bestämma. Den här gången. Du ställde dig i vägen i dörröppningen och blockerade vägen. Jag höll på att gå rätt in i dig. Slank istället diskret förbi. Jag undrade om du såg efter mig. Jag kunde inte sluta tänka på din blick. Du dök upp i mitt huvud hela tiden. Hela den dagen tittade jag efter dig, undrade om du skulle dyka upp bakom ett hörn eller om du stod vid ditt skåp. Det gjorde du inte. Men det gjorde inget. Jag kan leva på blickarna över helgen. Tills jag får se dig igen.
Jag satt och stirrade på dig imorse. Det var på bussen, men det kändes som att bara du existerade. Den överfulla bussen med skolelever blev en suddig dimma. Jag såg bara dig. På något sett fylldes jag av ett pirr i magen. Jag blev glad. Jag känner dig inte ens. Jag stirrade. Tittade bort. Stirrade lite igen. Jag hade övat på att vara diskret. Din blick mötte min. Vad sade den? Jag vet inte. Jag vet inte om jag såg glädje, sorg eller ingenting. Något såg jag. Var det nyfikenhet? Hur ska jag kunna veta? Jag tittade snabbt bort, stirrade ut genom fönstret. Den där låten jag hört miljontals gånger spelades i mina hörlurar. Jag orkade inte byta, jag visste att alla låtar skulle vara dåliga en morgon som denna. För så är det. Vissa dagar fungerar ingenting. Inte ens musik. Andra dagar klaffar allt. Jag kände mig iakttagen och kollade upp. Mötte din blick igen. Denna gång mer intensiv. Kanske en glimt av ett leende? Ja, definitivt ett leende. Jag låtsas som ingenting och kollar ut igen. Varför gjorde jag så? Nästa gång ska jag också le, tänker jag. Om det ens var ett leende. Jag började tvivla. Bussen stannade och den vanliga paniken över att komma av först spred sig långsamt. Jag brydde mig inte. Jag hade all tid i världen. Jag bestämde mig för att inte titta på dig när du gick av bussen. Jag hade stirrat tillräckligt. Men så kände jag det igen. Jag kände mig iakttagen. Jag tittade upp. Du hade sökt min blick och nu möttes dem, våra blickar. Jag undrar vad min blick sade. Kunde du se att jag var glad? Förvånad? Eller såg jag irriterad ut? Jag lyckas alltid se irriterad ut när jag som minst vill det. Gick bakom dig på väg mot dörren, som en i mängden, bland alla människor. Jag funderade på vad jag skulle göra. Blickar och små leenden fungerar ett tag. Men sen då? Jag bestämde mig för att låta det vara. Om det händer, så händer det. Ödet får bestämma. Den här gången. Du ställde dig i vägen i dörröppningen och blockerade vägen. Jag höll på att gå rätt in i dig. Slank istället diskret förbi. Jag undrade om du såg efter mig. Jag kunde inte sluta tänka på din blick. Du dök upp i mitt huvud hela tiden. Hela den dagen tittade jag efter dig, undrade om du skulle dyka upp bakom ett hörn eller om du stod vid ditt skåp. Det gjorde du inte. Men det gjorde inget. Jag kan leva på blickarna över helgen. Tills jag får se dig igen.
0 Kommentarer