-

Under en tid nu har jag drabbats av paranoia eller nåt liknande... Jag har fått för mig att varenda jäkel i smyg går och hatar mig, ja även mina vänner. Jag får för mig att dem kollar snett, dömer mig, pratar om mig, verkligen ogillar mig fast ändå fortsätter att i mindre mån umgås med mig. Jag vet inte varför jag känner så. Min självkänsla måste ha träffat botten för så här kasst brukar jag inte må. Jag känner mig fruktansvärt ensam. Jag har människor som bryr sig om mig och som jag bryr mig om, men ändå har jag de där tankarna som säger att dom bara är ute efter att sabba för mig och att dom egentligen inte tycker om mig. Det är inget behov av bekräftelse, det har jag aldrig haft och kommer aldrig att få, utan det är något annat, något jag inte kan sätta fingret på... Låter som att jag håller på att få nån psykos eller nåt haha, men det är rent ut sagt skitjobbigt.
Bläddrade tillbaka i bloggen och hittade det finaste inlägget skrivet av Lisa för några månader sedan. Här. Genast blev jag mycket gladare i hjärtat. Ska träffa den fina människan imorgon faktiskt.  Behöver bli mig själv igen...