-

Jag försöker tänka att "det är inte min förlust" och att "allt händer av en anledning, allt har en mening". Det funkar en stund. Sedan kommer jag ju på att jag ljuger för mig själv. Det är ju bara min förlust. Och om allt händer av en anledning, varför händer det inga bra saker för min del? Jävla lagomliv. Vågen står allltid jämt, ibland tippar den över och jag upplever några få stunder av riktig glädje, men oftast står den still, eller tippar över åt andra hållet. Rätt ner i mörkret. Och jag är så trött på det. Det finns människor som ständigt går omkring med ett leende, sällan har något att vara ledsna över, även fast dem kanske upplevt hemskheter jag inte ens kan föreställa mig. Jag beundrar dem, önskar att jag också kunde le som dem. Jag har faktiskt inte varit med om så hemska saker, allt har mest varit lagom, livet rullar fram okej liksom. Jag borde le och vara glad oftare. Jag vill det. Ta dagarna som de kommer, le åt livet och tycka att det är kul att leva. Men hur gör man? Hur tänker man positivt trots att allt känns skit? Någon som vet? Tips?