-

Jag hatar att jag alltid överreagerar. Jag känner för starkt och för mycket eller ingenting alls. Passionerad eller likgiltlig. Det är det jag har att välja på. Jag får beslutsångest. Tycker jag om, tycker jag inte om. Som när man var barn och drog av bladen från en blomma. Slumpen får bestämma när jag inte kan göra det själv. Jag har förstorat något som inte är någonting alls. Som aldrig var det. Och aldrig kommer bli. Idag har det kännts bra. Tills nu. När jag såg hans namn. Och det är alltid värst på kvällen, när mörkret kryper tätt inpå och ensamheten gör sig påmind. Jag behöver en varm famn, någon som får mig att skratta och ett par armar som kramar om mig hårt. Gärna nu, tack.