-

Hon vet redan. Att allt med honom är fel. Han är som en varningstriangel framför en öppen A-brunn, varningstriangeln som säger att man ska stanna upp och akta sig. Hon såg den hela tiden, ändå trillade hon rätt ner i brunnen. När mobilen vibrerar i jackfickan hopppas hon att hans namn ska dyka upp på skärmen. När det inte dyker upp undrar hon vilken annan tjej vars jackficka vibrerar istället för hennes. Vem är det han ringer när han sitter på tunnelbanan på väg hem om nätterna när han inte ringer henne? Vem är det han skickar ett sms till en vardagskväll mitt i veckan när han har tråkigt, om det inte är hon? Hon undrar om han någonsin tänker på henne, fastän han aldrig sagt att han tycker om henne, för det gör han inte, för det kan han inte. Hon förstår inte varför han inte kan lämna hennes tankar när inget med honom är bra. Varför kan hon inte skita i honom precis som hon sagt att hon ska göra? Varför kan hon inte säga att han ska dra åt helvete när hon vet att det är det som är det enda rätta? Om hon kunde förstå det skulle han försvinna för alltid.

Mellan er. Mellan oss. Vi. Du och jag. Ingenting.

Känner mig som en expert  på hur livet är när man är ett andrahandsval. Borde skriva en bok. Så mycket andrahand är jag. Börjar bli tröttsamt. Bara för att jag är som en tråkig second hand trasa har även jag känslor. Tror jag ska göra en lobotomi och leva mitt liv som likgiltlig.

men det här är en lögn: Jag brydde mig aldrig och det gör inte ont.

OchsålekermansanningellerkonsekvensochsåkommerfråganVadärdetfinastenågongjortfördig?Ochmankommerintepånågontingoch
mankännersigvärdelösochsenundrarman,vardetdugjordefintellerintemenkanskesåvardetändådetfinastenågongjortförmigochdå
tänkermanfanvadjagärsorglig.

Tågstation efter tågstation schvisar förbi. Jag har tappat räkningen på hur många timmar jag suttit på det där tåget. Är det bara en timme, eller är det ännu fler? Jag vet att jag äntligen befinner mig i Sverige och någonstans i ett platt och öde Skåne. Det börjar bli mörkt och jag kan knappt urskilja om det är träd eller hus jag ser på andra sidan av fönstret. Här är månen stor och gul och får mig att bli alldeles varm inombords. Jag har hörlurarna i öronen och min tumme byter frekvent låt varannan minut. Jag har tröttnat på alla låtar för länge sedan. Långa nätter med Melissa Horn spelas nu, den får duga, tänker jag. Tåget stannar till vid en station. Den är ödelagd och endast en man kliver av. Det rullar vidare. Det är något speciellt med ödelagda tågstationer. På tågstationer väntar människor. Dem väntar på ett tåg som ska ta dem till möten, till jobbet, till sin kärlek, hem. Jag sluter mina ögon. Jag tänker att jag sitter ensam på en station mitt ute i ingenstans. Det är kväll och tåget ska ta mig bort någonstans. Bort från sådant som är svårt, från problem, från tjafs, från falskhet, från allt jobbigt. Mot glädje och sådant som är enkelt, en värld utan bekymmer. Jag kurar ihop mig i sätet och blundar hårdare. Melissa Horns röst tonar bort och ersätts av ett bekant ljud. Ett intro som får mig att rysa. Ljudet av den där låten som får mig att tänka på allt som är bra, allt som är fint, alla roliga stunder då låten agerat bakgrundsljud, samtidigt som den får mig att tänka på honom. Jag ryser till och kryper ihop till en boll. Mina händer griper tag runt mina knän. Jag ser honom framför mig, en kall natt på en buss någonstans i ingenstans, ellersåvardetnågonstansmenjagminnsintevartochdetvarmörkt. Han satte in den ena hörluren i mitt öra och sade att vi nu ska vi lyssna på det här. En låt som jag tycker mycket om, började spelas. Jag tittade ut genom fönstret. Han bytte låt och jag hörde det där introt jag älskar. Jag fortsatte titta ut genom fönstret. Jag log för mig själv när jag tänkte tillbaka på alla minnen jag haft till den låten. Han tog min hand och jag flyttade blicken mot våra händer, inflätade, vilandes på hans ben. Jag tittade upp och mötte hans blick. Han log, jag log tillbaka, han lutade sig fram och stal en kyss. Jag bara skrattade och log ännu mer. Tåget krängde till och jag väcktes ur mina tankar. Jag tittade ner på mina armar som nu höll ett krampaktigt grepp om min mage. Jag funderade en stund och insåg att det enda jag ville just då var att han flätade in sin hand i min igen och log sådär. Det skulle inte betyda något och det hade aldrig betytt något, det visste jag, men bara för en stund ville jag att han höll om mig. Bara en sista gång.