-

Jag vet inte längre om jag kan skilja på fasad eller lycka. Om jag kan skilja på att vara ledsen eller likgiltlig. Det är denna känslan av ensamhet som jagar mig, fastän jag inte är ensam. Ensam för att jag inte kunde kämpa för något som inte ville ha mig. Som i ett vakum, där jag slutat bry mig. Varför ska jag egentligen när ingen brydde sig om mig? För att jag är jag. Och mitt hjärta styr sig självt. Och jag kommer att bry mig. Det vet jag. Men nu, nu känner jag ingenting.