2011-01-29 | 13:05:11
Dag 1 - Presentera mig själv
Okej, då var det dags för den första punkten på listan. Hur tusan beskriver man sig själv när man i själva verket inte pratar så mycket om sig själv? Jag kan börja med att berätta att jag bor ca 15 minuter med bil utanför Stockholm, bor för tillfället i ett gult radhus med gröna knutar med min mamma, min pappa, min 20-åriga syster och våran hund. Jag går sista året på Nacka gymnasium, sam kulturlinjen, och där trivs jag rätt så bra! När jag inte är i skolan pluggar jag en stor del av tiden (eller snarare säger att jag ska plugga men skjuter upp det till kvällen innan inlämningsdagen), sitter framför facebook och stirrar med ett glas cola light i handen, är ute och promenerar med hunden, tränar på gymmet eller träffar mina vänner. Jag är inte en sådan som hatar och älskar saker men om det är något jag avskyr så är det potatis! Jag gillar inte tidiga morgonar, att inte kunna somna, snö och att bråka. Jag gillar att äta, ligga i soffan och kolla på tv, att sitta uppe på nätterna, att bada i havet, att flyga och att gå ut och dansa för att sedan vingla omkring på Stockholms gator på nätterna med härliga människor.
Som människa har jag fått höra att jag är omtänksam och att detta ofta leder till att jag tar andra före mig själv. Jag tycker själv att jag är en väldigt bra lyssnare, jag gillar att försöka hjälpa folk med deras problem, även om jag inte alltid har så bra råd. Jag har den senaste tiden blivit mer impulsiv och spontan..vilket kanske är på både gott och ont... Jag klarar inte av tjat och ältande. Tjatar man på mig kan man inte räkna med att jag gör någonting. Och pratar man om samma sak dag ut och dag in lyssnar jag inte med båda öronen. Jag har inga problem med att tala om mat och att äta. Jag kan gå omkring och säga "chicken nuggets" "åh bullar.." "åh jag vill ha en havreboll nu" när som helst, var som helst.
När man först träffar mig kan man tro att jag är blyg, för jag säger inte särskilt mycket. Men faktum är det att jag bara inte har någonting att säga. När jag träffar en ny människa blir ofta min hjärna blank och jag står där som ett fån och försöker komma på nåt att säga. Jag har inte den snabbaste hjärnan alltså. Men lär man känna mig tror jag inte att jag är särskilt blyg. Jag och mina närmsta klassisar är egentligen ett gäng som inte har ett skit gemensamt, men "vi var dem som blev över" så vi är ett dysfunktionaliserat gäng som umgås trots ständiga konflikter. Men när jag är med dem känner jag att jag nästan alltid kan vara mig själv. Och med det menas mina konstiga ljudeffekter som ploppar ur min mun, spontant sjungande ikapp när någon annan sjunger, grova och perversa ord, konstiga danser, att ramla när jag ser snygga pojkar (knäsvag...) och allmänt störda skämt. Men det gör det vissa dagar lite roligare att gå till skolan. För övrigt svär jag väldigt mycket. Jag kan se oskyldig ut men min mun är långt ifrån det... Jag garvar även som en åsna, ni vet "iiiiihaaa, iiihaa". Kan också vara väldigt störd, den sidan lockas oftast fram av min kära syster. Även säret kan locka fram min särsida, tusen gånger värre än stördsidan.Vad mer...? Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna när det gäller skolan, allt måste vara perfekt annars kan jag inte skicka in mina arbeten. Mitt rum hemma säger dock motsatsen om mig, det ser oftast ut som ett bombnedslag.
När jag gör saker går jag aldrig in 100% i dem. Jag vet inte varför, jag engagerar mig bara aldrig tillräckligt mycket. När jag var liten testade jag en massa olika sporter och hobbys men tog mig aldrig tid att lära mig dem. Samma sak nu, jag vill lära mig nya saker men jag gör det inte. Jag vill nog helt enkelt kunna allt från början. Jag gillar att psykoanalysera folk och försöker i mitt huvud ställa en diagnos på varför dom beter sig som dom gör. Inte alltid bra. Hade jag inte varit inkompetent på matematik och kemi och alla de där ämnena hade jag lätt velat bli läkare. Om jag hade varit lite smartare alltså.
Min mobil är min bästa vän. Den sover bredvid mig, följer med i min ficka vart jag än går, följer med mig på toan, följer med mig när jag duschar och bara den säger till är den prio ett, oavsett. Så beroende är jag.
Shit, vad mer kan man säga? Jag är en människa som har sina stunder då jag är på topp och garvar en vecka i sträck, för att sedan deppa i en vecka. (Och nej, jag är inte manodepressiv haha). Jag ogillar trånga utrymmen och offentliga toaletter. Lägger tre lager papper på toalettstolen innan jag sätter mig. Jag gillar inte heller att röra folk så mycket. Håller mig borta från kramar och närhet, men ibland behöver jag många, många kramar. Min hals är förbjudet område, den får man inte röra. Kommer man nära viker jag ihop ansiktet och halsen i någon konstig min och ger ifrån mig störda läten. Hjälp, det låter som att jag är helt störd. Men det är jag kanske. Hursomhelst, man kan inte lära känna en människa genom en text, men här är en kortversion av hur jag uppfattar mig själv! Är inte bara störd utan dessutom en helt igenom snäll människa. Ville bara få det sagt höhö.
Som människa har jag fått höra att jag är omtänksam och att detta ofta leder till att jag tar andra före mig själv. Jag tycker själv att jag är en väldigt bra lyssnare, jag gillar att försöka hjälpa folk med deras problem, även om jag inte alltid har så bra råd. Jag har den senaste tiden blivit mer impulsiv och spontan..vilket kanske är på både gott och ont... Jag klarar inte av tjat och ältande. Tjatar man på mig kan man inte räkna med att jag gör någonting. Och pratar man om samma sak dag ut och dag in lyssnar jag inte med båda öronen. Jag har inga problem med att tala om mat och att äta. Jag kan gå omkring och säga "chicken nuggets" "åh bullar.." "åh jag vill ha en havreboll nu" när som helst, var som helst.
När man först träffar mig kan man tro att jag är blyg, för jag säger inte särskilt mycket. Men faktum är det att jag bara inte har någonting att säga. När jag träffar en ny människa blir ofta min hjärna blank och jag står där som ett fån och försöker komma på nåt att säga. Jag har inte den snabbaste hjärnan alltså. Men lär man känna mig tror jag inte att jag är särskilt blyg. Jag och mina närmsta klassisar är egentligen ett gäng som inte har ett skit gemensamt, men "vi var dem som blev över" så vi är ett dysfunktionaliserat gäng som umgås trots ständiga konflikter. Men när jag är med dem känner jag att jag nästan alltid kan vara mig själv. Och med det menas mina konstiga ljudeffekter som ploppar ur min mun, spontant sjungande ikapp när någon annan sjunger, grova och perversa ord, konstiga danser, att ramla när jag ser snygga pojkar (knäsvag...) och allmänt störda skämt. Men det gör det vissa dagar lite roligare att gå till skolan. För övrigt svär jag väldigt mycket. Jag kan se oskyldig ut men min mun är långt ifrån det... Jag garvar även som en åsna, ni vet "iiiiihaaa, iiihaa". Kan också vara väldigt störd, den sidan lockas oftast fram av min kära syster. Även säret kan locka fram min särsida, tusen gånger värre än stördsidan.Vad mer...? Jag är perfektionist ut i fingerspetsarna när det gäller skolan, allt måste vara perfekt annars kan jag inte skicka in mina arbeten. Mitt rum hemma säger dock motsatsen om mig, det ser oftast ut som ett bombnedslag.
När jag gör saker går jag aldrig in 100% i dem. Jag vet inte varför, jag engagerar mig bara aldrig tillräckligt mycket. När jag var liten testade jag en massa olika sporter och hobbys men tog mig aldrig tid att lära mig dem. Samma sak nu, jag vill lära mig nya saker men jag gör det inte. Jag vill nog helt enkelt kunna allt från början. Jag gillar att psykoanalysera folk och försöker i mitt huvud ställa en diagnos på varför dom beter sig som dom gör. Inte alltid bra. Hade jag inte varit inkompetent på matematik och kemi och alla de där ämnena hade jag lätt velat bli läkare. Om jag hade varit lite smartare alltså.
Min mobil är min bästa vän. Den sover bredvid mig, följer med i min ficka vart jag än går, följer med mig på toan, följer med mig när jag duschar och bara den säger till är den prio ett, oavsett. Så beroende är jag.
Shit, vad mer kan man säga? Jag är en människa som har sina stunder då jag är på topp och garvar en vecka i sträck, för att sedan deppa i en vecka. (Och nej, jag är inte manodepressiv haha). Jag ogillar trånga utrymmen och offentliga toaletter. Lägger tre lager papper på toalettstolen innan jag sätter mig. Jag gillar inte heller att röra folk så mycket. Håller mig borta från kramar och närhet, men ibland behöver jag många, många kramar. Min hals är förbjudet område, den får man inte röra. Kommer man nära viker jag ihop ansiktet och halsen i någon konstig min och ger ifrån mig störda läten. Hjälp, det låter som att jag är helt störd. Men det är jag kanske. Hursomhelst, man kan inte lära känna en människa genom en text, men här är en kortversion av hur jag uppfattar mig själv! Är inte bara störd utan dessutom en helt igenom snäll människa. Ville bara få det sagt höhö.
0 Kommentarer