-

Den här texten skrev jag till en uppgift i svenska C för inte så länge sedan, och tänkte att jag ville dela med mig av den till er. Historien är till delvis fiktionerad.

Andas, sade jag till mig själv. Fortsätt andas, allt kommer att bli bra. Han kommer inte att dö. Morfar, morfar, snälla. Jag ville skrika. Skrika tills luften tog slut, tills jag blev blå i ansiktet, tills jag inte längre kunde skrika.

 

Allt hände så fort. Jag hade precis kommit innanför dörren, sparkat av mig skorna efter en lång skoldag och lagt mig till rätta i soffan när telefonen ringde. Mamma svarade. Mamma svarade alltid, det var ändå aldrig mig någon ville ha tag i. Tystnad. Min mamma sade inte ett ord. Jag hörde röster från den andra linjen. Varför sade hon inget? Jag låg kvar i soffan, det var väl ingenting. Det hände aldrig någonting. Plötsligt brast mamma ut i gråt. Fan, var det ända jag kunde tänka. Har någon dött? Är det pappa? Snälla säg att det inte är pappa. En evighet passerar. Till slut lägger hon på luren. Det är morfar, säger hon. Han har fått en stroke. Nej, nej, nej, nej, tänker jag. Det är inte sant. Jag klarar inte av det här. Mitt huvud snurrade, allt blev svart. Avlägset hörde jag rösterna från min familj, vad de sade vet jag inte. Jag satte mig på golvet och stirrade in i väggen. Jag vet inte heller hur länge jag satt där.

 

På något sätt lyckades jag somna, och morgonen därpå var det dags att besöka sjukhuset. Bilfärden dit var den längsta jag någonsin upplevt. Vi sade inte ett ord till varandra och radion var inte på. Hade den varit det hade vi ju varit tvungna att byta kanal förr eller senare, och därmed skulle vi bli tvungna att säga något till varandra. Lösningen var att ha den avstängd. Bilen rullade upp på parkeringen. Jag tänkte på hur mycket jag hatade sjukhus. Sjukhus är fyllda med människor som är sjuka, uppenbarligen. Människor som hostar och spyr, människor som dör, människor som förlorar någon närstående. Jag tänkte tillbaka på när jag själv låg och spydde blod en natt efter att jag opererat bort mina halsmandlar. Det kan tyckas vara ett ynkligt ingrepp, men för en sexårig liten flicka var det att sväva mellan liv eller död. Nej, jag hade aldrig haft en lycklig stund på ett sjukhus. Vi gick med tunga steg genom entrén, fram till receptionen där en uttråkad undersköterska pekade på hissen till avdelning sex, kardiologen, där morfar nu låg. Hissens dörrar stängdes bakom oss och långsamt färdades vi uppåt. Jag stirrade upp i det gråa taket och försökte tänka på allt som inte hade med morfar att göra, det var så nära nu, jag ville inte gråta. Fåglar är fina, tänkte jag. När jag kommer hem ska jag gå ut på en promenad. Nej, det regnar kanske, attans, vad ska jag göra istället? Ska jag baka? Nej, jag hatar att baka. Jag kan inte ens baka. Mormor brukar baka. Hon bakar goda kakor. Jag älskade när vi var yngre och åkte hem till mormor. Det stod alltid nybakat på bordet och vi fikade allesammans och pratade om hur jag hade kunnat peka ut alla Sveriges landskap på kartan och hur duktig Emelie, min äldre syster, hade blivit på ridningen. Det skulle vara synd om hon slutade, sade mormor. Jag och morfar instämde. Morfar.

 

Med ett ryck väcktes jag från mina tankar när hissen plingade till och stannade. Vi gick ur och började gå längs den långa korridoren där dörren till kardiologen skymtade. Det här var ett hemskt ställe. Väggarna var målade i grönt. Inte en avslappnande grön färg utan den där gröna färgen som påminner en om spyor. Golvet täcktes av en grå, gammal plastmatta som knakade under våra fötter. Jag tog ett djupt andetag. Det luktade illa. Sådär illa som det bara kan lukta på sjukhus. Den där stickande stanken av medicin, sjuka människor och desinfektionsmedel. Den där stanken som riktigt sticker i näsan och som ger en kväljningar vid blotta tanken av den.

 

Morfar låg i sängen närmast fönstret. En vy över kanalen som sträckte sig genom staden väntade den som vågade komma nära. Utsikten var klart det bästa hittills med det här stället. Mormor stod vid sängen och rättade till täcket och frågade gång på gång om morfar ville ha något. Mormor var tjatig, det hade jag alltid tyckt. Vi var alldeles för olika, hon och jag, som natt och dag. Det hade blivit min och morfars hemlighet, att skoja om mormor och hur tjatig hon kunde bli. På det sättet kunde jag lättare stå ut med henne. Långsamt närmade vi oss sängen och mamma var den första som gick fram och kramade om sin far. Sedan var det min pappas tur, sedan min systers och till sist jag. Jag var alltid sist, vad det än gällde. Jag vågade inte säga något till morfar. Jag kramade snabbt om honom och ställde mig vid fönstret och såg ut över kanalen. De där båtarna som åkte förbi, vart var dem på väg? Jag kände mig som ett barn igen. Det där barnet som kom till mormor och morfar på julloven och påskloven för att äta bullar och kakor, och för att se på Cartoon Network, för det hade vi inte hemma i lägenheten, och för att springa runt i den stora sängen och leka prinsessa med min syster. Jag insåg att det inte fungerade så längre. Jag kunde inte vara den som inte förstod. Jag kunde inte vara den som inte ville lyssna. Någon gång måste man växa upp och nu var det min tur. Jag vände mig om för att se på morfar. Mina ögon fylldes av tårar. Jag tyckte så synd om honom. Från att ha varit en lång, ståtlig man som varit FN-soldat och utstått ett skorpionbett, till att ligga där, på ett sketet, ruttet sjukhus, utan viljan för att leva. Från att ha varit frisk och glad, full av liv, till att bli fången i sin egen kropp. Det är något jag inte ens skulle önska min värsta fiende. Att inte längre kunna öppna munnen, för inga ord kommer ut. Kommer ord ut, är det inte dem du ville säga. Att inte kunna uttrycka sig, att inte kunna göra sig förstådd. Att inte kunna lyfta handen för att klia sig på huvudet eller för att ta sin käresta i hand. Det är hemskt att se. Att se livet vändas upp och ner inom loppet av några sekunder är skrämmande. Utan livslust låg min morfar i den där sängen och jag tänkte att det som sägs om att hoppet är det sista som lämnar en människa, det är inte sant. Hoppet hade lämnat min morfar för länge sedan.

 

Det var i den stunden då min blick mötte morfars ögon. De där förtvivlade bruna ögonen var nu grådaskiga. En gång hade de varit mörkbruna, med den där glimten som jag hade ärvt av honom. Jag mindes hur jag många gånger hade frågat min mamma varför inte jag hade fått bruna ögon, precis som morfar. De förtvivlade bruna ögonen försökte sig på ett leende. Jag log tillbaka. Att det var det här som krävdes för att jag skulle inse att livet inte är för evigt, hade jag aldrig kunnat tro. Jag insåg att livet kan kastas upp och ned på bara några sekunder. Inget är för evigt. Min morfar kunde inte säga något till mig men jag gick fram till honom med ett leende på läpparna och slog mig ned på sängkanten. Trevande tog jag hans hand och han gjorde sitt bästa för att hålla i min. Jag höll min kära morfar i handen och såg in i de bruna ögonen. Jag förstod vad han ville säga. Att jag skulle ta vara på livet, att se varje dag som en ny chans, inte som ett hinder som jag ska ta mig över, utan som en möjlighet att göra det bästa utav den lilla tid vi fått här på Jorden. Han sade inget men jag förstod. Jag tryckte hans hand och viskade ”Jag älskar dig med, morfar.”